Man förundras över svenskt agerande på arbetsmarknaden. Många är vi nog som under åratal hamnat fel på grund av fel utbildningsval, som man dessutom fått tjata sig till. Arbetsmarknaden har vänt till något som inte faller oss till godo och vi förblir arbetssökande.
På arbetsförmedlingen går allt i ultrarapid och man vet varken ut eller in. A-kassans regler säger att man i normala fall (om man inte har några speciella åtgärder såsom arbetshandikapp eller annat liknande skall söka arbete på den procent man anger då man ansöker om a-kassa.
Ok, då vet man det. Regler är regler.
Men, när man kommer till AF med som jag ett slags arbetshandikapp i form av dålig rygg och en gammal skada (dokumenterad) på nacken som uppkom vid ett fall 1998 så verkar utredningarna kunna ta hur lång tid som helst.
Det man kan erbjuda i nuläget, trots uppgifter som är inlämnade om hur min skrala ekonomi ser ut med höga lån och risker för andra oskyldigt involverade garanter att hamna hos kronofogden, är en arbetsprövning på a-kasse ersättning!
Läste nyligen en artikel skriven av en indisk kille där han betonade vikten av att trivas med det man sysslar med. Trivs man med det man gör så fungerar allt väsentligen bättre, kanske något för svenskar att ta efter…?
Det är rätt enkelt att efter år av psykisk press genom att känna sig oduglig trots höga betyg såväl inom arbetet som studierna, för AF att sedan underliggande betona att man lider av ovilja till arbete – d v s att man inte alls vill arbeta.
Jag blir så fruktansvärt upprörd! Jag bedömer att jag ligger i topp på den skala av oss arbetslösa som under åren sökt jobb, jag har flyttat 2 gånger ned till Stockholm där jag när jag besöker AF för första gågen får ett erbjudande om en arbetspsykolog! Något så oförskämt och kränkande, eftersom jag inte lider av några psykiska problem över huvudtaget.
Idag, som nuläget ser ut är jag arbetssökande men kan inte acceptera vissa delar av vad min läkare skrivit i ett halvtidsintyg om sjukskrivning. Jag anser att korrekt diagnos skall stå på intygen, d v s om mina mångåriga rygg och nackproblem som faktiskt sträcker sig ända bakåt till 1989.
Således har jag hört att det ligger rykten ute om att jag inte vill arbeta, ren och skär nonsens. Jag trivs inte här i Sverige utan vill flytta utomlands – det är hela saken samt att allt tar alldeles för lång tid och innehåller alldeles för många tvång och måsten.
Vad jag nu vill veta är om jag skall söka jobb på 100% (vilket en av mina utredare på AF rynkade på näsan åt med ledning av vår utredning om sjukskrivning eller ej – som f ö pågått under stora delar av 2006 och nu inpå 2007) eller riskera att av facket bli tvingad till detta. Jag sitter mitt emellan och kommer nu och framöver deklarera allt vad som händer och sker med mig som person offentligt. Jag har tröttnat på detta spel och vill att allmänheten får veta hur jag blir behandlad.
Denna information för att väcka andra, som går omkring och tror på alla dessa lögner som spridits om min “lathet”. Jag är sjuk till viss del och borde bli berättigad till en permanent sjukersättning på rätt grunder och med rätt diagnoser men man håller sakta sakta på att försöka plocka ner mig psykiskt eftersom man aldrig kommer till skott med vad det egentligen är man vill att jag skall göra enligt de reglement som finns.
Det är skillnad på att vilja vara sjukskriven och vilka relger som finns – där är tråden – i detta hela och som gör saken svår eftersom flera instanser anser att jag bör vara sjukskiven men vissa andra delvis eller inte. Disktrasan som kastas emellan bänkarna och när den är smutisig nog kan de kast bort den och byta ut den mot en ny..
Underliggande försöker man sedan att lägga detta åt det hållet att det skulle vara jag som inte vet vad jag vill. Naturligtvis. Klassisk svensk utredning, man vågar aldrig erkänna ett enda misstag man gör ifrån myndighetshåll, att man faktiskt har lämnat mig åt mitt eget öde i flertalet år eftersom jag inte varit en vanlig arbetssökande utan under speciell kod.
Jag antar att denna artikel måste intressera många andra som också blir behandlade så här, för jag antar att vi är flera eftersom det i Sverige är förbjudet med diskriminering! Åtminstone såsom det står i lagboken.
/Siv Boström
