Trenden med att Sveriges barn inte lyssnar

Några enkla lektioner i hur vi vänder trenden med att Sveriges barn inte lyssnar i skolan eller på föräldrarna – sett ifrån en “psykiskt sjuk mammas” vy.

Visserligen är jag underliggande stämplad som psykiskt sjuk “eller iallafall något fel är det” (minnesförluster,alzheimers,personlighetsstörd,aggressiv,förföljelsemaniker,fobiker) fast jag inte är det, men jag tänker iallafall ge min syn på hur jag tycker att man hanterar våra barn idag.

Jag tycker vi nu har kommit till ett stadium där Sverige verkar stå stilla avseende ett av våra största problem genom tiderna. Hur våra barn agerar emot oss och emot skolpersonalen.

Barnen lyssnar inte på oss, de lyssnar inte i skolan på lärarna, många går ut 9:an med icke godkänt i de så viktiga ämnena matte, svenska och engelska. Hur ser det ut utomlands? De har inte dessa problem i samma omfattning, generellt sett.

Varför har detta hänt när man förr i tiden inte alls hade samma problematik i Sverige? Är denna pedagogik som vi lär oss idag korrekt, d v s att vi ska släppa barnen att utvecklas själva hur långt som helst. Har man inte gått för långt i detta med att barnen själva skall forma sina beteenden och sina studier. Har man inte från myndighetshåll gått för långt när man hela tiden lutar sig tillbaka på att om problem uppstår så är det från hemmet och den miljön. Genast sätter man in kuratorer och specialpedagoger som i team skall diskutera hur våra barn mår, vad som hänt hemma m m. Kanske en socialanmälan också..

Var är barnen om dagarna? Var tillbringar de den största tiden? Jo, i skolan. Ändå är det oftast föräldrarna som får ta smällarna när problem uppstår. Har man inte ifrån myndigheternas sida dragit ner lite väl mycket på personal som har tid att ta sig an våra barn under skoltid? Har man inte sett till att många föräldrar inte har råd att aktivera sina barn? Har man inte sett till att många föräldrar måste arbeta enormt mycket för att ha råd att överleva?

Vad blir då kontentan av detta? Våra barn får inte den tid som de behöver varken hemma eller i skolan. De känner sedan att ingen bryr sig om dem och tappar koncepten och inspirationen att fortsätta. Där föds sedan behovet av hjälp utifrån via psykologer och kuratorer fast det egentligen handlar om något helt annat. Nämligen att vi behöver tona ner farten i Sverige, tona ner kraven på hur mycket barn och ungdomar kan/ska prestera i skolan och hemma, tona ner stressbetonade aktiviteter och lära barnen att det finns ett liv, ge föräldrar en chans att överleva ekonomiskt (!) och ge dem en chans att ha tid över för sina barn och inte hela tiden måsta använda kraft och ork till att fundera på hur allt skall gå ihop ekonomiskt och tidsmässigt.

Tänkbar lösning
Ställ upp regler om tider, beteende med mera, undvik att proklamera hur eleverna ska kunna anmäla föräldrar och skolpersonal. De är inte mogna att besluta vad som är rimligt att anmäla och inte i 12-13 års åldern utan använder detta som ett vapen emot föräldrar och lärare när de inte får som de vill. Låt lärarna för Guds skull ha rätten att besluta hur deras lektion skall se ut, som det är i arbetslivet. De elever som inte lyssnar, de får helt enkelt frånvaro och får gå ut från lektionen. Efter tillsägelse, upprepas detta kan man ex. efter 3:e gången (då man får tycka att chanserna har passerat) kontakta rektor och föräldrar. Sätta upp en strategi där eleverna delvis måste känna en respekt för lärarna men samtidigt känna att de får vara delaktiga i beslut avseende studierna.

Att anmäla föräldrar och elever till BRIS, sociala och andra institut har senaste åren varit för enkelt. Man har visat eleverna att de kan använda detta som ett vapen emot oss vuxna. Gå tillbaka och se hur Ni själva tänkte i den åldern. Det viktigaste var att få som man ville, man försökte finna ut vägar fram till målet (ja-svaret) på de förfrågningar man gjorde hos lärare och föräldrar. Man försökte räkna ut hur man skulle lirka fram ett ja om man frågat om en slant hemma eller något i skolan. Det är samma sak idag.

ANMÄLA VID RÄTT NIVÅ
Jag tror att det är viktigt nu att påvisa vid vilken nivå man anmäler folk och inte! Läste en annons i ÖP en gång och den löd enligt följande “Är det bråkigt hemma, ring xxxx”. Alltså hallå? Om nu en 8-9 åring läser detta och tänker “hmm..mamma höjde rösten imorse åt pappa, de vart sura på varandra och gick sedan till jobbet” Ska jag ringa? Är det här nåt jag måste acceptera? Här kan vi tala om att låta ett barn ta beslut om saker som de inte är mogna över. Föräldrarna blir eventuellt indragna i något obehagligt helt i onödan. Vi måste väl för böveln visa våra barn att det är tillåtet att bråka, att man kan bli arg på varandra och sedan reda ut saker och ting för att slutligen bli sams igen. Tror Sveriges myndigheter att vi ska ha ett bråkfritt Sverige, det perfekta molnet av visdom och timidhet?

Nej nu tror jag man får sätta sig ner och fundera lite till, och inte bara se till normer och tabeller utan faktiskt inse att vi är inte mera än människor. Barn behöver lära sig att ta konflikter och inte skyddas ifrån detta hela livet genom att tro att man behöver proffessionell hjälp av kuratorer och andra vid minsta problem. De kommer annars inte att klara att reda ut egna problem i framtiden utan endast förlita sig på myndigheter.

UTLÄNDSKA MEDBORGARE – GRATTIS!
Utländska medborgare har faktiskt en bättre syn på den här saken. De försöker reda ut sina problem inom släkt och familj innan de kontaktar olika institut. De har generellt sett barn som är väluppfostrade, får kärlek, får aktivitet, har fina och rena kläder på sig och slutligen faktiskt lyssnar och respekterar sina föräldrar. Varför? Vad är det i Sverige som vi missat eftersom våra barn kallar lärare för hora och horbockar och föräldrar för kärringar och gubbjävlar?

Svaret är enligt min uppfattning enkelt. De har ingen rädsla alls för varken lärare eller förälder och nu menar jag inte att barnen skall springa runt och vara rädda utan jag pratar om en respekträdsla. De skall veta att de inte kan gå hur långt som helst utan repressalier. Dock stödjer jag inga former av våld för att komma till denna punkt. Man har ju läst och hört att vissa utländska barn t o m blir grovt misshandlade. Det är fel. Men jag har sett många många barn som faktiskt har det väldans bra hemma hos sina utländska föräldrar eftersom de bryr sig om, de tillåter inte att barnen gör som de vill för att “strömmen av andra barn” gör si och så.

Vi måste ta tillbaka vår heder som vuxna, vi måste visa barnen att vi bryr oss men att vi inte accepterar att bli behandlade som avskum. Det finns bara en enda utväg och det är enligt min uppfattning att sluta “lalla runt” med barnen. Alla vuxna måste samarbeta, skola/hemmet och skapa en likvärdig miljö. Om barnen tillåts “slarva” i skolan, så tror de också att man ska slarva hemma. D v s om skolan inte ser till att de plockar undan efter sig utan visar på att det är ok (för att man inte orkar eller har tid att säga till) att lämna en mattallrik kvar på borden, så gör de ju lika hemma. Det hjälper inte att prova lära barn dubbelriktade saker, så det hjälper inte om jag som mamma har varit noga under uppväxten när man i skolorna visar på att det är ok att slarva. Kom ihåg att de vistas i skolan största delen av dagen….

Det sägs också att “barnen gör som föräldrarna gör och inte som de säger”. Nonsens enligt min uppfattning. I dessa fall skulle mina barn vara perfektionister vid det här laget. Jag har tidigare under åren varit perfektionist, städat mig igenom livet för att nu slutligen vid 41 inse att det inte är värt all möda och gör nu det mest väsentliga bara. Alla mina barn genomgående har haft stökigt på rummet, varit ovilliga att städa, slarvat med undanplockning av disk m m. Hmm…varför då? Jag har ju varit exemplarisk i det här fallet. Jag tror att skolans regler om hur man ska agera har påverkat dem här. Besökte man fritids fick man kliva över alla kläder som låg mitt uppe i all blöta, grus, skit och löv m m på golven, vidare kunde man finna mössor liggande utanför skolan på gården, koppar som stod ute i klädrummen, tandborstar slängda på bänkar m m. Är det då konstigt att barnen får en känsla av att det är så här vi ska göra?

Jag tycker allt detta är så självklart. Om skolan och hemmen vill ha lite mera ordning och respekt av barnen, ändra metoder och attityder i skolan innan barnen tar över Sverige.

NU!

Barn som får ta konsekvenser vid 9 års ålder som andras föräldrar ställer till

Glad i hågen och överlycklig över att få möjligheten att åka bort (mina barn får inte åka bort så ofta då vi har dålig ekonomi) över en helgkväll och samtidigt besöka sin gamla skola i Nälden – Jämtland tvingades vi skriftligen ta ledigt ifrån den ordinarie skolan för 1 dag. Meningen var att hon skulle besöka sin gamla lärare, som hade mailat henne via z-online och erbjudit sig att ta emot henne över dagen, samt sova över hos en kompis.

Det var oerhört krångligt, först skulle vi ha en blankett för ansökan och plöstligen var läraren borta den dagen på ordinarie skolan, Körfältet. Flertalet samtal till familjen som hon skulle besöka (där det hade varit krångel förut) och slutligen ett klart besked om att det gick bra att komma Fredagen den 23/3-2007.

Min dotter ringer upp flickan för att ytterligare säkerställa sig 22/3 om resan varav flickan återigen är “sjuk”. Jag blir upprörd och ringer upp i förhoppningen om att få tala med föräldern, varav dottern harklar sig i luren och verkar vilja att mamman tar över samtalet, men ingen kom. Jag beskriver då för dottern att mitt tålamod över deras behandling är nog och att de nog inte skall umgås mera.

Denna bedömning är gjord på att dessa saker har upprepats under tiden vi bott i Nälden flertalet gånger. D v s att flickans mamma stoppat dem att umgås av olika skäl. Min dotter tar illa vid sig alla de gånger hon måste ta dessa smällar. Familjen lever ju heller inte ensamstående så…..

19.57 ringer mamman upp och påstår att jag skällt ut hennes dotter, varav jag säger att det har jag inte gjort utan endast förklarat situationen ifrån den vy jag ser det ifrån, mitt barn ska inte behöva ta konsekvenser av vad jag som mamma anser och gör, hur jag beter mig och vad jag har för livsvärderingar, som uppenbarligen aldrig kommer accepteras av vissa svenskar.

Vissa människor måste vara födda ruttna men troligast handlar det om ett eget dåligt liv och en inrutad vardag, en svensk sådan. Detta har de inget för och jag lever bara för mina barn och kommer fortsätta kämpa för en bra framtid för oss.

Nu blir det en måltid ute istället och min dotter är lika glad för det. Jag har också förklarat att allt detta riktas emot mig, och inte henne, d v s det är inte henne de vill komma åt utan bestraffa mig för de livsvärderingar jag har om att jag vil leva utomlands, samt att jag inte agerar som den typiska svensken.

De borde krypa in i ett hörn och skämmas så mycket jag har arbetat för mina barn genom åren via hårda studier och idogt arbete för att slutligen få ett jobb som jag nu inte får för att jag är svartlistad….

Men jag antar att det är som vanligt i Sverige, man lyssnar till rykten och sedan när dessa har växt till något fantasifullt nog använder man sig av den taktiken för att såga andra. Så länge man inte själv är involverad som svensk så kan man tydlien agera hur man vill.

Jag älskar mina flickor och ingen i världen tar dem ifrån mig!! Över min döda kropp.

Vårt leverne är inget som går “reparera”. Jag lever efter 50-50 principen eftersom mina barn till 50% är utländska. För attt jag är född svensk accepterar inte vår omgivning att jag lever på ett särskilt sätt. Demokrati?

Hahaha, jag måste skratta mitt i misären. Först har man sett till att smutskasta oss så pass att jag inget jobb får, sedan anklagad för att inte vilja arbeta, sist men inte minst ratad för att jag nu måste leva i en två rummare med 2 barn och sällan har lust eller tid att ta emot andras barn i hemmet. Ja, varför? Ställ er frågan…och ni har svaret. 58 kvadratmeter, tre personer och 1 hund…massor av arbete med att skyffla undan alla dagsproblem och arbetssökande mamma. Räcker inte detta för att de skall ta hänsyn?

Slutligen måste jag bara säga att jag aldrig kommer ge upp detta med att få vara vem jag vill så länge jag lever utefter lagar och regler som finns i realiteten (och inte bara efter moral lagarna)

Jag vill flytta härifrån, så enkelt är det, jag harnu under flertalet år smakat på vad vi svenskar ger till de utlänningar som kommer hit. Det är en skam.

/Siv Boström