Jag är…Jag är…Jag är inte…

Att vara bidragstagare och arbetslös är inte enkelt alla gånger i Sverige om du säger din åsikt, klagar det minsta på myndigheters agerande eller klagar på andra privatpersoner. Här får man underliggande helt enkelt inte säga sin åsikt om den inte faller samman med andras, även om den stämmer mot sanningshalten. Detta har jag fått erfara genom att lära mig en överlevnadstrategi i vårt “nyfattiga” land.

Jag startade 1995 med att vidareutbilda mig till att få 3-årig gymnasiekompetens. Detta klarade jag av på ett par terminer och några ämnen i den 3:e . Hade sedan svårt att få arbete och sökte mig därför vidare. Vi hade lärt oss att man skulle undvika ett s k glapp, d v s om man såg sig närma sig arbetslöshet så var det bättre att studera eller på annat sätt skaffa sig sysselsättning. Jag fick via AF veta att min multimediautbildning som jag då fick bråka mig till “säkert skulle ge resultat senare” eftersom datan inte riktigt kommit igång. Hoppet fanns att få ett arbete och jag var duktig inom området eftersom jag dels hade datorn som ett privat nöje.

Efter och under mina högskolestudier skrev jag egna kurser och kontaktade också bl a Folkuniversitetet. Från början var de posivitva till att plocka in mig som handledare men efter ett tag började man agera konstigt och undvikande för att slutligen inte svara på mejl alls. Så här var det med andra arbetsgivare också.

Flyttade ner 2000 till Stockholm för ett arbetserbjudande inom Ericsson, via Manpower, där jag trots min gedigna datorutbildning ändå måste genomgå tester inom Excel och Powerpoint. Dessa klarade jag också galant och fick anställning. Min mor följde helt frivilligt med ner till Stockholm denna gång och hjälpte mig praktiskt med barnen. Efter en tid på Ericsson, där de var mycket nöjda med mitt jobb enligt chefen, började jag upptäcka att man drev med mig till viss del och fick senare veta att någon ringt in till Manpower som sedan hade försökt få mig utbytt 3 gånger under min anställning, för att jag var sjuk. Dock sade Ericssons chef nej, man ville ha mig kvar.

Idag vet jag så pass mycket att man har påstått att jag inte var att lita på, och inget att tro på. Här kan man då poängtera att jag aldrig någonsin fått ett klagomål på en enda anställning ute på de företag jag varit på. Jag var nollställd och fattade ingenting alls, senare har det framkommit via rykten att några tyckt synd om min mamma som “måstat” vara där nere med oss och därför gjort detta. Men herregud, varför har ingen sagt nåt till mig. Jag hade kanske kunnat få chansen att ordna något för mig och barnen.

Min resväg till jobbet var ganska lång, jag klev upp cirka 5:00-5:30 för att hinna åka runt 6:30-6:45 och bodde dryga 4 mil ifrån arbetet. Från början pendlade jag men sedan orkade jag inte med detta, det var förseningar, jag fick huvudvärk varje dag av stressen att hinna från och till tågen så jag beslutade använda min bil.

Ungefär ett halvår var jag anställd, sedan fick jag sluta då min tillsvidareanställning kom till sitt skott för diskussion, man hade helt enkelt inte mera arbete åt mig påstod man, en del andra fick också gå samtidigt eftersom Ericsson skulle skära ner. Såå..

Levde en kort tid kvar därnere innan jag insåg att arbetslös där eller återvända hem inte spelade någon roll. Vi flyttade hem under 2001 till en bostad jag hade hyrt ut i andra hand. Fick ett arbetserbjudande på distans ifrån Östersund av ett Stockholmsföretag som behövde handledare m m inom datakurser. Även där gick det bra och jag fick goda vitsord när jag slutade.

Så, min fråga är verkligen, vad har hänt? Vem/Vilka ringer runt och pratar ner mig och hur i alla världen skall jag få en chans att få ett lämpligt arbete med ledning av denna svartlistning och att jag desutom besitter mångåriga rygg/nackproblem som också finns dokumenterade såväl inom AF som hos läkare i journaler. Jag bara undrar.

Då jag haft en stor förlust via en husförsäljning många år tillbaka har jag naturligtvis sett till att söka de lagliga bidrag som finns för mig som ensamstående. Jag har dessutom varit ensam om att uppfostra 3 flickor och inte haft någon hjälp alls ifrån deras fäder. En av flickorna, nu vuxen har ett funktionshinder som jag utarbetat övningar för, sprungit på massor av möten för med habiliteringsteam och det har varit oerhört tungt alla dessa år. Hur mycket kan man kräva av mig som mamma? Vad har man krävt av papporna? Är det fel att jag tagit de ändock få chanser jag haft till att få vara vuxen, vara kvinna, resa bort då tillfälle getts i form av min mor som varit barnvakt på helt frivillig basis.

Så vitt jag förstått det på rykten och underliggande anklagelser så står mitt rykte ut i något fruktansvärt idag. Nedanstående lista är det jag själv har hört och som andra berättat för mig som cirkulerar och jag vill verkligen att Ni läsare skall ta er en funderare om en enda person kan vara så fruktansvärd?

1. Psykiskt sjuk
2. Förföljelsemani
3. Dåligt minne
4. Galen
5. Bidragsfuskare
6. Socialbidragstagare
7. Lider av Toretts Syndrom
8. Arbetsskygg – Vill ej jobba
9. Simulant på Försäkringskassan
10. Bostadsbidragsfuskare
11. Lögnare
12. Köper ej kläder till barnen
13. Lever upp alla pengar själv
14. Hatar mig själv, självdestruktiv
15. Lider av Anorexia/Bulimi, för min viktförändring upp och ner
16. Problem med tidsuppfattningen

Inget stämmer.

Det står allmänheten fritt att läsa min hemsida under “harassments“, se alla bilder och vad jag råkat ut för genom denna svartlistning. Inbrott (där handlingar, cd-skivor m m stulits), förstörelse, trakasserier, mobbning, svartlistning m m.

Det som stämmer överens med verkligheten är att jag kanske skämt bort mina barn för mycket genom resor utomlands, genom att de oftast fått saker de pekat på, fika och middagar ute ofta, och att jag nu p g a ekonomiska skäl inte längre kan ställa upp. Detta medför visst missnöje hos vissa av dem och de reagerar ganska starkt på detta genom att säga att de “aldrig” får saker, att de “aldrig” får göra något. De första som skulle få något är dom om jag hade råd.

Jag lever alltså på en a-kassa, som alla vet så är denna inte hög utan slutar någonstans på straxt efter 7000 netto, jag bor i en tvåa på 58 kvadratmeter där våra möbler, (som f ö är ärvda från min döde far, min döde farmor samt andra arv,(alltså inget jag köpt själv)) är mestadels skadade och trasiga. Jag har förstått att ryktena säger att jag använt pengar till lyxiga utrustningar och handlat okontrollerat genom åren samt slagit sönder möblerna. För vi, jag och min ena dotter “är ju galna” och “sjuka individer”. Vi besitter ett slags utländskt temperament där vi går igång snabbt men där vi snabbt dalar och lugnar ner oss också. Det går inte hem i Sverige. Hon är dessutom hälften utländsk.

Detta med spendering av pengar är inte sant. Jag har sparat på ett särskilt konto tidigare för att jag och barnen skall kunna åka utomlands någon gång, och alltid sett till på ett eller annat sätt att de har vad de behöver och mer därtill, dels p g a de billiga priser som varit på bl a kläder utomlands. Jag har haft högar av kläder med mig hem. Idag är det svårare eftersom jag har höga lån dels på grund av husförlusten, dels p g a nya lån p g a flyttar, och att jag inte kan åka för att handla billigt.

Vad jag genomgått tror jag inte många gjort, jag har också kämpat under mer än ett år för att försöka producera musik och sjunga, detta för att bringa in pengar till mina barn och mig. Jag har även där blivit svartlistad och man märker att när man registrerar sig på ett ställe får man bra kritik och många besökare som sedan genast dalar efter att supporters m m blivit kontaktade av “några”. Varför fattar jag inte, det sitter folk som vill mig illa och sedan försöker man påstå att jag lider av en massa sjukdomar och inbillningssjuka. Smart drag för att ha en ursäkt för att trakassera mig och följa mina internetvanor. Vidare skickar man inte en massa gammalt jag själv skrivit i mina mailboxar som svar på mina egna mejl. Urlöjligt.

Detta är dagens sanning och jag tänker aldrig acceptera att bli kallad det ena och det andra, bli falskt underliggande anklagad för bidragsfusk där man skickar psykande mejl i mina mailboxar om såna saker. Jag vet vad jag gjort, hur stressigt jag haft det och att jag dessutom betalat tillbaka runt 20.000 i bostadsbidrag som jag inte höll full kontroll på under en oerhört svår period i livet då min ena dotter råkade ut för ett övergrepp. Jag föll samman under lång tid och tappade en del, bl a också tider m m. Ursäkta mig så fruktansvärt mycket för det, skattebetalare!

Mitt tålamod är slut på alla anklagelser, jag tar inte mer nu.

Slutligen, jag älskar mina barn vad som än sägs, jag kämpar varje dag för att de skall få vad de behöver, jag har gjort allt vad som står i min makt för att förbättra livssituationen för oss – ändå duger det inte och då lyssnar jag inte mera. Jag har ändrat min person utifrån vad som rykten sagt mig, ingen har kommit direkt till mig och klagat så det har varit oerhört svårt att ändra sig utifrån egna aspekter och tankar om vad de eventuellt anser. Jag har bytt ner mig i bostad för att klara utgifterna och sökt mig tillbaka in till stan för att lättare få jobb utan resor och nya kostnader. Men när kroppen säger ifrån kan man inget mera göra. Jag är helt enkelt slutkörd i muskler och nacke/rygg trots stor viktnedgång och detta får allmänheten acceptera. Även jag har betalat skatt hela mitt liv och varit verksam och arbetat tidigare. Ingen annan i min släkt har utnyttjat socialbidragssystemet så jag tror vår kvot ligger ganska bra till iallafall.

Till Er duktiga svartlistare,
Försök acceptera att jag inte är samma person längre, försök inte provocera fram det gamla för att på nytt påstå en massa lögner. Jag har tidigare gått ut hårt via nätet, och privat för att jag ansett mig orättvist behandlad.

Jag antar att även jag om jag gjort ett fel som jag inte vet om har rätt att få känna till detta och korrigera det, men utan vetskap och endast fantasier kan man inget göra åt saken. Jag förstår bara inte vad det skulle vara mer än att jag hade en skuld som nu är betald. Varför tror man saker om mig/oss, varför ringer man inte mig för korrekta uppgifter? Varför säger ingen något till mig personligen?

Det verkar vara svårt i Sverige att få vara den man är, jag har förbättrat mig och ändrat mig men det duger inte iallafall så här finns minsann inga andra chanser och vad ska man göra då?.

Ge folk en chans och för Guds skull sluta sprid lögner.

Siv B

Den horribla sanningen om hur jag behandlas

DEN HORRIBLA SANNINGEN
Vi börjar komma allt närmare sanningen om de trakasserier jag och familjen utsatts för. Troligast, enligt rykten jag hört är jag något specifikt fast jag i min enfald trott mig vara en obetydlig människa större delen av mitt liv. Det är ju också det som allmänheten visat mig att jag verkligen är genom att dels inte kontakta mig, mobba mig, utelsuta mig ur vänskapskretsar, dels nästan inte kommentera min musik, min röst, och mina alster inom studierna på universitet.
Vidare har man tonat ner mina sista betyg under 2005, där jag som har höga betyg sedan tidigare fick göra om en uppgift 11 gånger för att slutligen lämna in uppgiften såsom den såg ut från scratch. Jag fick också ett simplet G, fast jag var värd mera. Det här är endast en sak av alla…

Jag förstår varför idag och vill tacka mina informatörer. Att ni upplever detta fruktansvärt förstår jag och att ni inte vågar framträda med risk för repressalier förstår jag också. Men tack iallafall, det är betydligt enklare att fatta allt detta nu.

Fick som sagt nys om häromdagen att myndigheter och andra är rädda att jag skall föra ut bland allmänheten hur jag klarat mig under alla dessa år på denna låga inkomst, hur jag klarat mig ifrån att leva som andra, d v s erlägga helt onödiga avgifter här och där, hittat punkten hur man söker helt lagliga bidrag m m. Svaret är enkelt, detta kallas överlevnadsstrategi när man blir lämnad gravid till sitt eget öde, blir behandlad som en psykpatient fast man är dokumenterat fysiskt sjuk i rygg/nackproblematik, blir svartlistad utomlands och i Sverige på arbetsmarknaden.

Man är helt enkelt rädd för mig. Herregud så patetiskt.

Nu förstår jag varför jag blivit trakasserad, varför vi haft inbrott och varför min hund varit periodvis sjuk i magen och spytt upp en gul tunn vätska tillsammans med en massa slem samtidigt som han varit orolig. Mina misstankar om att någon givit honom nåt vid inbrotten har besannats och är inga fantasier längre, därför går jag ut med detta. Och jag som i min enfald trott att ett av mina barn som inte gillade honom så mycket protesterat genom att ge honom gammal mat eller nåt. Det här är så ruttet!

De som utsatt oss för detta vill troligen tvinga in oss hos veterinärvården för att bevisa att man måste gå dit kontinuerligt. Det behöver man inte alls, förutom det allra viktigaste. Det finns preparat som vi människor använder som går att använda på djur också. Sen finns det många andra saker man kan göra istället genom god kost och annat. De perioder jag har haft full koll på det här tillsammans med några andra i ett nätverk jag skaffade mig på internet för många år sedan, har inget hänt alls med hunden.

TEST
Jag använde samma kost, gav honom samma mat och använde samma mönster. Inget hände, inte förrän jag lämnade bostaden. Jag såg till att lägga undan alla former av kemikalier, sprayer, shampoo och diskmedel för att kolla av honom. Inget hade hänt, inte förrän vi åkte in till stan. När vi kom hem märkte jag att vi hade haft besök i bostaden, hunden betedde sig konstigt och började skälla så fort någon gick igenom tv-rumsdörren. Det hade han inte gjort tidigare. Sedan kräktes han upp denna gula massa av något som jag inte vet vad det är. Slem fanns med i massan också. Notera här att han aldrig annars kräktes i princip.

Man drog sig för att gå ut en tid, och vart genast anklagad för förföljelsemanier…jo tack. Visst. Här har man t o m rest utomlands ensam och har manier?

INBROTTEN
Inbrotten vi haft, som det ju finns bilder på, på hemsidan, t o m visar ju på att det jag säger är sant. Blod på tapeterna, dryck uthälld på vårt golv, blod kletat på dörrarna m m. Och detta tillåter polisen genom att avfärda mina anmälningar. Demokrati i Sverige? Vi har en underliggande diktatur. “gör som de säger annars råkar ni ut för det här…”

Man är alltså rädd (enligt vad jag hört) att jag skall föra ut hemligheten hur man klarar sig utan alla dessa onödiga partiklar/tjänster som de för på oss nyfattiga. Vilket oförskämt sätt att bete sig på, i synnerhet eftersom jag inte hade en tanke på det alls.

INGA TANKAR ALLS
Jag ska ärligen säga att jag absolut inte haft en enda tanke på att föra ut det här eftersom jag lever för mig och mina barn och försöker reda upp en soppa vi hamnade i för några år sedan. Eftersom många imiterar mig och mitt liv och jävlas med mig dagligen, svartlistar mig på arbetsmarknaden/musikmarknaden såväl här som utomlands, på nätet och privat, så kanske jag skall leva upp till den tro och det rykte som finns om mig, PÅ RIKTIGT. Så att jag får valuta för det förbaskade skitsnack och lögner som finns. Jag skall verkligen fundera på att skriva en bok eller skriva en roman om detta, kanske också på engelska. Så får de se hur “psykiskt sjuk” jag är. Om jag överlever…

INDUSTRIN RASAR
Jag förstår att hela industrin rasar om inte alla köper vissa produkter, jag förstår att veterinärvården rasar om alla ser att det faktiskt finns andra metoder än att betala tusentals kronor för att få en liten behandling, jag förstår att pina och en enorm värk – om man klarar sig igenom detta som jag tvingats göra – kanske gör att man undviker en period att hamna hos kronofogden efter tandvårdsbesöken, vilket också medför att tandvården på sikt skulle falla om alla gjorde likadant. Men som sagt, jag har inte haft en tanke på det, förrän nu..

MYNDIGHETSRAKASSERIER?
Det är alltså kanske (vad vet jag?) myndigheter som ligger bakom att trakassera mig, jag kan inte tolka det på annat sätt faktiskt, i synnerhet med tanke på att vi haft konstiga besök i bostäderna där inga brytmärken funnits alls…. Gick ut med hunden under 2004 en gång, vände snabbt tillbaka för att jag glömt hundpåsar, fann då en okänd man springande ut genom trappan – kommande ifrån vår bostad. Är detta Sverige? Är detta rimligt? “Nej, men i Sverige behandlas man ju inte så här, inte skulle myndigheterna behandla folk så här, jag måste verkligen inbilla mig och mina bilder och videofilmer är nog också psykiska”.

TÄNKBARA LÖSNINGAR I FRAMTIDEN
Man kanske skulle se till att folk har det rimligt istället, d v s ta hand om det svenska folket först innan man skänker pengar utomlands…spara lite på givmildheten, så undviker man liknande aktiviteter, d v s att tvinga folk att finna olika makabra lösningar på vardagliga problem. Problem såsom att undvika besöka tandvården, undvika gå till läkaren, dra sig för när man ska betala räkningar, sist men inte minst undvika att spendera som köpkraft! Självklart skulle man handla om man hade råd.

ELBOLAGET
Kontaktade nyligen mitt elbolag där jag ärligt förklarat att jag inte skulle vara så försiktig med elen om jag hade pengar att betala. På det här sättet som regeringen behandlar oss svenskar blir det ju mindre köpkraft på alla håll och kanter, folk löser sina problem själva – lånar, byter, använder begagnat, och vi får inte in delar i stadskassan. Många hamnar hos sociala och det kommer inte in några skattepengar. Det är så självklart ju!

Som sagt, upphör inte trakasserierna emot mig så ska jag baske mig deklarera för allmänheten hur jag klarat all denna pina och hur man gör för att komma igenom.

Var så säker, mitt tålamod är slut. Jag vill bli lämnad ifred med mina barn, jag vill ha ett liv och en rimlig inkomst baserad på de fysiska problem jag faktiskt har som man har försökt tona ner genom att psykförklara mig. Hur jag blivit behandlad går inte beskriva i ord.

SUMMA SUMMARIUM
Min uppfattning lyder enligt följande: Det är tillåtet att mobba, trakassera, psyka, störa, stressa en person i Sverige om man har rätt syfte och om trakasserierna kommer från rätt håll – detta för att klara sig ifrån den så kännbara pinan av att man uteslutit en kreativ människa med bra betyg ifrån systemet och inte vill ta på sig ansvaret över detta.

Jag behöver i rättvisans namn hjälp med att komma ur det här, jag har inte haft några avsikter alls att använda mig av metoder, jag har endast provat överleva. Det är därför som jag vill åka ifrån Sverige, jag har inget värde här.

För de som är intresserade att läsa mera och se bilderna kan Ni besöka min hemsida: http://sivanto.se/engl/harassments.htm

Trenden med att Sveriges barn inte lyssnar

Några enkla lektioner i hur vi vänder trenden med att Sveriges barn inte lyssnar i skolan eller på föräldrarna – sett ifrån en “psykiskt sjuk mammas” vy.

Visserligen är jag underliggande stämplad som psykiskt sjuk “eller iallafall något fel är det” (minnesförluster,alzheimers,personlighetsstörd,aggressiv,förföljelsemaniker,fobiker) fast jag inte är det, men jag tänker iallafall ge min syn på hur jag tycker att man hanterar våra barn idag.

Jag tycker vi nu har kommit till ett stadium där Sverige verkar stå stilla avseende ett av våra största problem genom tiderna. Hur våra barn agerar emot oss och emot skolpersonalen.

Barnen lyssnar inte på oss, de lyssnar inte i skolan på lärarna, många går ut 9:an med icke godkänt i de så viktiga ämnena matte, svenska och engelska. Hur ser det ut utomlands? De har inte dessa problem i samma omfattning, generellt sett.

Varför har detta hänt när man förr i tiden inte alls hade samma problematik i Sverige? Är denna pedagogik som vi lär oss idag korrekt, d v s att vi ska släppa barnen att utvecklas själva hur långt som helst. Har man inte gått för långt i detta med att barnen själva skall forma sina beteenden och sina studier. Har man inte från myndighetshåll gått för långt när man hela tiden lutar sig tillbaka på att om problem uppstår så är det från hemmet och den miljön. Genast sätter man in kuratorer och specialpedagoger som i team skall diskutera hur våra barn mår, vad som hänt hemma m m. Kanske en socialanmälan också..

Var är barnen om dagarna? Var tillbringar de den största tiden? Jo, i skolan. Ändå är det oftast föräldrarna som får ta smällarna när problem uppstår. Har man inte ifrån myndigheternas sida dragit ner lite väl mycket på personal som har tid att ta sig an våra barn under skoltid? Har man inte sett till att många föräldrar inte har råd att aktivera sina barn? Har man inte sett till att många föräldrar måste arbeta enormt mycket för att ha råd att överleva?

Vad blir då kontentan av detta? Våra barn får inte den tid som de behöver varken hemma eller i skolan. De känner sedan att ingen bryr sig om dem och tappar koncepten och inspirationen att fortsätta. Där föds sedan behovet av hjälp utifrån via psykologer och kuratorer fast det egentligen handlar om något helt annat. Nämligen att vi behöver tona ner farten i Sverige, tona ner kraven på hur mycket barn och ungdomar kan/ska prestera i skolan och hemma, tona ner stressbetonade aktiviteter och lära barnen att det finns ett liv, ge föräldrar en chans att överleva ekonomiskt (!) och ge dem en chans att ha tid över för sina barn och inte hela tiden måsta använda kraft och ork till att fundera på hur allt skall gå ihop ekonomiskt och tidsmässigt.

Tänkbar lösning
Ställ upp regler om tider, beteende med mera, undvik att proklamera hur eleverna ska kunna anmäla föräldrar och skolpersonal. De är inte mogna att besluta vad som är rimligt att anmäla och inte i 12-13 års åldern utan använder detta som ett vapen emot föräldrar och lärare när de inte får som de vill. Låt lärarna för Guds skull ha rätten att besluta hur deras lektion skall se ut, som det är i arbetslivet. De elever som inte lyssnar, de får helt enkelt frånvaro och får gå ut från lektionen. Efter tillsägelse, upprepas detta kan man ex. efter 3:e gången (då man får tycka att chanserna har passerat) kontakta rektor och föräldrar. Sätta upp en strategi där eleverna delvis måste känna en respekt för lärarna men samtidigt känna att de får vara delaktiga i beslut avseende studierna.

Att anmäla föräldrar och elever till BRIS, sociala och andra institut har senaste åren varit för enkelt. Man har visat eleverna att de kan använda detta som ett vapen emot oss vuxna. Gå tillbaka och se hur Ni själva tänkte i den åldern. Det viktigaste var att få som man ville, man försökte finna ut vägar fram till målet (ja-svaret) på de förfrågningar man gjorde hos lärare och föräldrar. Man försökte räkna ut hur man skulle lirka fram ett ja om man frågat om en slant hemma eller något i skolan. Det är samma sak idag.

ANMÄLA VID RÄTT NIVÅ
Jag tror att det är viktigt nu att påvisa vid vilken nivå man anmäler folk och inte! Läste en annons i ÖP en gång och den löd enligt följande “Är det bråkigt hemma, ring xxxx”. Alltså hallå? Om nu en 8-9 åring läser detta och tänker “hmm..mamma höjde rösten imorse åt pappa, de vart sura på varandra och gick sedan till jobbet” Ska jag ringa? Är det här nåt jag måste acceptera? Här kan vi tala om att låta ett barn ta beslut om saker som de inte är mogna över. Föräldrarna blir eventuellt indragna i något obehagligt helt i onödan. Vi måste väl för böveln visa våra barn att det är tillåtet att bråka, att man kan bli arg på varandra och sedan reda ut saker och ting för att slutligen bli sams igen. Tror Sveriges myndigheter att vi ska ha ett bråkfritt Sverige, det perfekta molnet av visdom och timidhet?

Nej nu tror jag man får sätta sig ner och fundera lite till, och inte bara se till normer och tabeller utan faktiskt inse att vi är inte mera än människor. Barn behöver lära sig att ta konflikter och inte skyddas ifrån detta hela livet genom att tro att man behöver proffessionell hjälp av kuratorer och andra vid minsta problem. De kommer annars inte att klara att reda ut egna problem i framtiden utan endast förlita sig på myndigheter.

UTLÄNDSKA MEDBORGARE – GRATTIS!
Utländska medborgare har faktiskt en bättre syn på den här saken. De försöker reda ut sina problem inom släkt och familj innan de kontaktar olika institut. De har generellt sett barn som är väluppfostrade, får kärlek, får aktivitet, har fina och rena kläder på sig och slutligen faktiskt lyssnar och respekterar sina föräldrar. Varför? Vad är det i Sverige som vi missat eftersom våra barn kallar lärare för hora och horbockar och föräldrar för kärringar och gubbjävlar?

Svaret är enligt min uppfattning enkelt. De har ingen rädsla alls för varken lärare eller förälder och nu menar jag inte att barnen skall springa runt och vara rädda utan jag pratar om en respekträdsla. De skall veta att de inte kan gå hur långt som helst utan repressalier. Dock stödjer jag inga former av våld för att komma till denna punkt. Man har ju läst och hört att vissa utländska barn t o m blir grovt misshandlade. Det är fel. Men jag har sett många många barn som faktiskt har det väldans bra hemma hos sina utländska föräldrar eftersom de bryr sig om, de tillåter inte att barnen gör som de vill för att “strömmen av andra barn” gör si och så.

Vi måste ta tillbaka vår heder som vuxna, vi måste visa barnen att vi bryr oss men att vi inte accepterar att bli behandlade som avskum. Det finns bara en enda utväg och det är enligt min uppfattning att sluta “lalla runt” med barnen. Alla vuxna måste samarbeta, skola/hemmet och skapa en likvärdig miljö. Om barnen tillåts “slarva” i skolan, så tror de också att man ska slarva hemma. D v s om skolan inte ser till att de plockar undan efter sig utan visar på att det är ok (för att man inte orkar eller har tid att säga till) att lämna en mattallrik kvar på borden, så gör de ju lika hemma. Det hjälper inte att prova lära barn dubbelriktade saker, så det hjälper inte om jag som mamma har varit noga under uppväxten när man i skolorna visar på att det är ok att slarva. Kom ihåg att de vistas i skolan största delen av dagen….

Det sägs också att “barnen gör som föräldrarna gör och inte som de säger”. Nonsens enligt min uppfattning. I dessa fall skulle mina barn vara perfektionister vid det här laget. Jag har tidigare under åren varit perfektionist, städat mig igenom livet för att nu slutligen vid 41 inse att det inte är värt all möda och gör nu det mest väsentliga bara. Alla mina barn genomgående har haft stökigt på rummet, varit ovilliga att städa, slarvat med undanplockning av disk m m. Hmm…varför då? Jag har ju varit exemplarisk i det här fallet. Jag tror att skolans regler om hur man ska agera har påverkat dem här. Besökte man fritids fick man kliva över alla kläder som låg mitt uppe i all blöta, grus, skit och löv m m på golven, vidare kunde man finna mössor liggande utanför skolan på gården, koppar som stod ute i klädrummen, tandborstar slängda på bänkar m m. Är det då konstigt att barnen får en känsla av att det är så här vi ska göra?

Jag tycker allt detta är så självklart. Om skolan och hemmen vill ha lite mera ordning och respekt av barnen, ändra metoder och attityder i skolan innan barnen tar över Sverige.

NU!

MÄRKLIGT AGERANDE PÅ SVENSK ARBETSMARKNAD

Man förundras över svenskt agerande på arbetsmarknaden. Många är vi nog som under åratal hamnat fel på grund av fel utbildningsval, som man dessutom fått tjata sig till. Arbetsmarknaden har vänt till något som inte faller oss till godo och vi förblir arbetssökande.

På arbetsförmedlingen går allt i ultrarapid och man vet varken ut eller in. A-kassans regler säger att man i normala fall (om man inte har några speciella åtgärder såsom arbetshandikapp eller annat liknande skall söka arbete på den procent man anger då man ansöker om a-kassa.

Ok, då vet man det. Regler är regler.

Men, när man kommer till AF med som jag ett slags arbetshandikapp i form av dålig rygg och en gammal skada (dokumenterad) på nacken som uppkom vid ett fall 1998 så verkar utredningarna kunna ta hur lång tid som helst.

Det man kan erbjuda i nuläget, trots uppgifter som är inlämnade om hur min skrala ekonomi ser ut med höga lån och risker för andra oskyldigt involverade garanter att hamna hos kronofogden, är en arbetsprövning på a-kasse ersättning!

Läste nyligen en artikel skriven av en indisk kille där han betonade vikten av att trivas med det man sysslar med. Trivs man med det man gör så fungerar allt väsentligen bättre, kanske något för svenskar att ta efter…?

Det är rätt enkelt att efter år av psykisk press genom att känna sig oduglig trots höga betyg såväl inom arbetet som studierna, för AF att sedan underliggande betona att man lider av ovilja till arbete – d v s att man inte alls vill arbeta.

Jag blir så fruktansvärt upprörd! Jag bedömer att jag ligger i topp på den skala av oss arbetslösa som under åren sökt jobb, jag har flyttat 2 gånger ned till Stockholm där jag när jag besöker AF för första gågen får ett erbjudande om en arbetspsykolog! Något så oförskämt och kränkande, eftersom jag inte lider av några psykiska problem över huvudtaget.

Idag, som nuläget ser ut är jag arbetssökande men kan inte acceptera vissa delar av vad min läkare skrivit i ett halvtidsintyg om sjukskrivning. Jag anser att korrekt diagnos skall stå på intygen, d v s om mina mångåriga rygg och nackproblem som faktiskt sträcker sig ända bakåt till 1989.

Således har jag hört att det ligger rykten ute om att jag inte vill arbeta, ren och skär nonsens. Jag trivs inte här i Sverige utan vill flytta utomlands – det är hela saken samt att allt tar alldeles för lång tid och innehåller alldeles för många tvång och måsten.

Vad jag nu vill veta är om jag skall söka jobb på 100% (vilket en av mina utredare på AF rynkade på näsan åt med ledning av vår utredning om sjukskrivning eller ej – som f ö pågått under stora delar av 2006 och nu inpå 2007) eller riskera att av facket bli tvingad till detta. Jag sitter mitt emellan och kommer nu och framöver deklarera allt vad som händer och sker med mig som person offentligt. Jag har tröttnat på detta spel och vill att allmänheten får veta hur jag blir behandlad.

Denna information för att väcka andra, som går omkring och tror på alla dessa lögner som spridits om min “lathet”. Jag är sjuk till viss del och borde bli berättigad till en permanent sjukersättning på rätt grunder och med rätt diagnoser men man håller sakta sakta på att försöka plocka ner mig psykiskt eftersom man aldrig kommer till skott med vad det egentligen är man vill att jag skall göra enligt de reglement som finns.

Det är skillnad på att vilja vara sjukskriven och vilka relger som finns – där är tråden – i detta hela och som gör saken svår eftersom flera instanser anser att jag bör vara sjukskiven men vissa andra delvis eller inte. Disktrasan som kastas emellan bänkarna och när den är smutisig nog kan de kast bort den och byta ut den mot en ny..
Underliggande försöker man sedan att lägga detta åt det hållet att det skulle vara jag som inte vet vad jag vill. Naturligtvis. Klassisk svensk utredning, man vågar aldrig erkänna ett enda misstag man gör ifrån myndighetshåll, att man faktiskt har lämnat mig åt mitt eget öde i flertalet år eftersom jag inte varit en vanlig arbetssökande utan under speciell kod.

Jag antar att denna artikel måste intressera många andra som också blir behandlade så här, för jag antar att vi är flera eftersom det i Sverige är förbjudet med diskriminering! Åtminstone såsom det står i lagboken.

/Siv Boström

Barn som får ta konsekvenser vid 9 års ålder som andras föräldrar ställer till

Glad i hågen och överlycklig över att få möjligheten att åka bort (mina barn får inte åka bort så ofta då vi har dålig ekonomi) över en helgkväll och samtidigt besöka sin gamla skola i Nälden – Jämtland tvingades vi skriftligen ta ledigt ifrån den ordinarie skolan för 1 dag. Meningen var att hon skulle besöka sin gamla lärare, som hade mailat henne via z-online och erbjudit sig att ta emot henne över dagen, samt sova över hos en kompis.

Det var oerhört krångligt, först skulle vi ha en blankett för ansökan och plöstligen var läraren borta den dagen på ordinarie skolan, Körfältet. Flertalet samtal till familjen som hon skulle besöka (där det hade varit krångel förut) och slutligen ett klart besked om att det gick bra att komma Fredagen den 23/3-2007.

Min dotter ringer upp flickan för att ytterligare säkerställa sig 22/3 om resan varav flickan återigen är “sjuk”. Jag blir upprörd och ringer upp i förhoppningen om att få tala med föräldern, varav dottern harklar sig i luren och verkar vilja att mamman tar över samtalet, men ingen kom. Jag beskriver då för dottern att mitt tålamod över deras behandling är nog och att de nog inte skall umgås mera.

Denna bedömning är gjord på att dessa saker har upprepats under tiden vi bott i Nälden flertalet gånger. D v s att flickans mamma stoppat dem att umgås av olika skäl. Min dotter tar illa vid sig alla de gånger hon måste ta dessa smällar. Familjen lever ju heller inte ensamstående så…..

19.57 ringer mamman upp och påstår att jag skällt ut hennes dotter, varav jag säger att det har jag inte gjort utan endast förklarat situationen ifrån den vy jag ser det ifrån, mitt barn ska inte behöva ta konsekvenser av vad jag som mamma anser och gör, hur jag beter mig och vad jag har för livsvärderingar, som uppenbarligen aldrig kommer accepteras av vissa svenskar.

Vissa människor måste vara födda ruttna men troligast handlar det om ett eget dåligt liv och en inrutad vardag, en svensk sådan. Detta har de inget för och jag lever bara för mina barn och kommer fortsätta kämpa för en bra framtid för oss.

Nu blir det en måltid ute istället och min dotter är lika glad för det. Jag har också förklarat att allt detta riktas emot mig, och inte henne, d v s det är inte henne de vill komma åt utan bestraffa mig för de livsvärderingar jag har om att jag vil leva utomlands, samt att jag inte agerar som den typiska svensken.

De borde krypa in i ett hörn och skämmas så mycket jag har arbetat för mina barn genom åren via hårda studier och idogt arbete för att slutligen få ett jobb som jag nu inte får för att jag är svartlistad….

Men jag antar att det är som vanligt i Sverige, man lyssnar till rykten och sedan när dessa har växt till något fantasifullt nog använder man sig av den taktiken för att såga andra. Så länge man inte själv är involverad som svensk så kan man tydlien agera hur man vill.

Jag älskar mina flickor och ingen i världen tar dem ifrån mig!! Över min döda kropp.

Vårt leverne är inget som går “reparera”. Jag lever efter 50-50 principen eftersom mina barn till 50% är utländska. För attt jag är född svensk accepterar inte vår omgivning att jag lever på ett särskilt sätt. Demokrati?

Hahaha, jag måste skratta mitt i misären. Först har man sett till att smutskasta oss så pass att jag inget jobb får, sedan anklagad för att inte vilja arbeta, sist men inte minst ratad för att jag nu måste leva i en två rummare med 2 barn och sällan har lust eller tid att ta emot andras barn i hemmet. Ja, varför? Ställ er frågan…och ni har svaret. 58 kvadratmeter, tre personer och 1 hund…massor av arbete med att skyffla undan alla dagsproblem och arbetssökande mamma. Räcker inte detta för att de skall ta hänsyn?

Slutligen måste jag bara säga att jag aldrig kommer ge upp detta med att få vara vem jag vill så länge jag lever utefter lagar och regler som finns i realiteten (och inte bara efter moral lagarna)

Jag vill flytta härifrån, så enkelt är det, jag harnu under flertalet år smakat på vad vi svenskar ger till de utlänningar som kommer hit. Det är en skam.

/Siv Boström