Att vara bidragstagare och arbetslös är inte enkelt alla gånger i Sverige om du säger din åsikt, klagar det minsta på myndigheters agerande eller klagar på andra privatpersoner. Här får man underliggande helt enkelt inte säga sin åsikt om den inte faller samman med andras, även om den stämmer mot sanningshalten. Detta har jag fått erfara genom att lära mig en överlevnadstrategi i vårt “nyfattiga” land.
Jag startade 1995 med att vidareutbilda mig till att få 3-årig gymnasiekompetens. Detta klarade jag av på ett par terminer och några ämnen i den 3:e . Hade sedan svårt att få arbete och sökte mig därför vidare. Vi hade lärt oss att man skulle undvika ett s k glapp, d v s om man såg sig närma sig arbetslöshet så var det bättre att studera eller på annat sätt skaffa sig sysselsättning. Jag fick via AF veta att min multimediautbildning som jag då fick bråka mig till “säkert skulle ge resultat senare” eftersom datan inte riktigt kommit igång. Hoppet fanns att få ett arbete och jag var duktig inom området eftersom jag dels hade datorn som ett privat nöje.
Efter och under mina högskolestudier skrev jag egna kurser och kontaktade också bl a Folkuniversitetet. Från början var de posivitva till att plocka in mig som handledare men efter ett tag började man agera konstigt och undvikande för att slutligen inte svara på mejl alls. Så här var det med andra arbetsgivare också.
Flyttade ner 2000 till Stockholm för ett arbetserbjudande inom Ericsson, via Manpower, där jag trots min gedigna datorutbildning ändå måste genomgå tester inom Excel och Powerpoint. Dessa klarade jag också galant och fick anställning. Min mor följde helt frivilligt med ner till Stockholm denna gång och hjälpte mig praktiskt med barnen. Efter en tid på Ericsson, där de var mycket nöjda med mitt jobb enligt chefen, började jag upptäcka att man drev med mig till viss del och fick senare veta att någon ringt in till Manpower som sedan hade försökt få mig utbytt 3 gånger under min anställning, för att jag var sjuk. Dock sade Ericssons chef nej, man ville ha mig kvar.
Idag vet jag så pass mycket att man har påstått att jag inte var att lita på, och inget att tro på. Här kan man då poängtera att jag aldrig någonsin fått ett klagomål på en enda anställning ute på de företag jag varit på. Jag var nollställd och fattade ingenting alls, senare har det framkommit via rykten att några tyckt synd om min mamma som “måstat” vara där nere med oss och därför gjort detta. Men herregud, varför har ingen sagt nåt till mig. Jag hade kanske kunnat få chansen att ordna något för mig och barnen.
Min resväg till jobbet var ganska lång, jag klev upp cirka 5:00-5:30 för att hinna åka runt 6:30-6:45 och bodde dryga 4 mil ifrån arbetet. Från början pendlade jag men sedan orkade jag inte med detta, det var förseningar, jag fick huvudvärk varje dag av stressen att hinna från och till tågen så jag beslutade använda min bil.
Ungefär ett halvår var jag anställd, sedan fick jag sluta då min tillsvidareanställning kom till sitt skott för diskussion, man hade helt enkelt inte mera arbete åt mig påstod man, en del andra fick också gå samtidigt eftersom Ericsson skulle skära ner. Såå..
Levde en kort tid kvar därnere innan jag insåg att arbetslös där eller återvända hem inte spelade någon roll. Vi flyttade hem under 2001 till en bostad jag hade hyrt ut i andra hand. Fick ett arbetserbjudande på distans ifrån Östersund av ett Stockholmsföretag som behövde handledare m m inom datakurser. Även där gick det bra och jag fick goda vitsord när jag slutade.
Så, min fråga är verkligen, vad har hänt? Vem/Vilka ringer runt och pratar ner mig och hur i alla världen skall jag få en chans att få ett lämpligt arbete med ledning av denna svartlistning och att jag desutom besitter mångåriga rygg/nackproblem som också finns dokumenterade såväl inom AF som hos läkare i journaler. Jag bara undrar.
Då jag haft en stor förlust via en husförsäljning många år tillbaka har jag naturligtvis sett till att söka de lagliga bidrag som finns för mig som ensamstående. Jag har dessutom varit ensam om att uppfostra 3 flickor och inte haft någon hjälp alls ifrån deras fäder. En av flickorna, nu vuxen har ett funktionshinder som jag utarbetat övningar för, sprungit på massor av möten för med habiliteringsteam och det har varit oerhört tungt alla dessa år. Hur mycket kan man kräva av mig som mamma? Vad har man krävt av papporna? Är det fel att jag tagit de ändock få chanser jag haft till att få vara vuxen, vara kvinna, resa bort då tillfälle getts i form av min mor som varit barnvakt på helt frivillig basis.
Så vitt jag förstått det på rykten och underliggande anklagelser så står mitt rykte ut i något fruktansvärt idag. Nedanstående lista är det jag själv har hört och som andra berättat för mig som cirkulerar och jag vill verkligen att Ni läsare skall ta er en funderare om en enda person kan vara så fruktansvärd?
1. Psykiskt sjuk
2. Förföljelsemani
3. Dåligt minne
4. Galen
5. Bidragsfuskare
6. Socialbidragstagare
7. Lider av Toretts Syndrom
8. Arbetsskygg – Vill ej jobba
9. Simulant på Försäkringskassan
10. Bostadsbidragsfuskare
11. Lögnare
12. Köper ej kläder till barnen
13. Lever upp alla pengar själv
14. Hatar mig själv, självdestruktiv
15. Lider av Anorexia/Bulimi, för min viktförändring upp och ner
16. Problem med tidsuppfattningen
Inget stämmer.
Det står allmänheten fritt att läsa min hemsida under “harassments“, se alla bilder och vad jag råkat ut för genom denna svartlistning. Inbrott (där handlingar, cd-skivor m m stulits), förstörelse, trakasserier, mobbning, svartlistning m m.
Det som stämmer överens med verkligheten är att jag kanske skämt bort mina barn för mycket genom resor utomlands, genom att de oftast fått saker de pekat på, fika och middagar ute ofta, och att jag nu p g a ekonomiska skäl inte längre kan ställa upp. Detta medför visst missnöje hos vissa av dem och de reagerar ganska starkt på detta genom att säga att de “aldrig” får saker, att de “aldrig” får göra något. De första som skulle få något är dom om jag hade råd.
Jag lever alltså på en a-kassa, som alla vet så är denna inte hög utan slutar någonstans på straxt efter 7000 netto, jag bor i en tvåa på 58 kvadratmeter där våra möbler, (som f ö är ärvda från min döde far, min döde farmor samt andra arv,(alltså inget jag köpt själv)) är mestadels skadade och trasiga. Jag har förstått att ryktena säger att jag använt pengar till lyxiga utrustningar och handlat okontrollerat genom åren samt slagit sönder möblerna. För vi, jag och min ena dotter “är ju galna” och “sjuka individer”. Vi besitter ett slags utländskt temperament där vi går igång snabbt men där vi snabbt dalar och lugnar ner oss också. Det går inte hem i Sverige. Hon är dessutom hälften utländsk.
Detta med spendering av pengar är inte sant. Jag har sparat på ett särskilt konto tidigare för att jag och barnen skall kunna åka utomlands någon gång, och alltid sett till på ett eller annat sätt att de har vad de behöver och mer därtill, dels p g a de billiga priser som varit på bl a kläder utomlands. Jag har haft högar av kläder med mig hem. Idag är det svårare eftersom jag har höga lån dels på grund av husförlusten, dels p g a nya lån p g a flyttar, och att jag inte kan åka för att handla billigt.
Vad jag genomgått tror jag inte många gjort, jag har också kämpat under mer än ett år för att försöka producera musik och sjunga, detta för att bringa in pengar till mina barn och mig. Jag har även där blivit svartlistad och man märker att när man registrerar sig på ett ställe får man bra kritik och många besökare som sedan genast dalar efter att supporters m m blivit kontaktade av “några”. Varför fattar jag inte, det sitter folk som vill mig illa och sedan försöker man påstå att jag lider av en massa sjukdomar och inbillningssjuka. Smart drag för att ha en ursäkt för att trakassera mig och följa mina internetvanor. Vidare skickar man inte en massa gammalt jag själv skrivit i mina mailboxar som svar på mina egna mejl. Urlöjligt.
Detta är dagens sanning och jag tänker aldrig acceptera att bli kallad det ena och det andra, bli falskt underliggande anklagad för bidragsfusk där man skickar psykande mejl i mina mailboxar om såna saker. Jag vet vad jag gjort, hur stressigt jag haft det och att jag dessutom betalat tillbaka runt 20.000 i bostadsbidrag som jag inte höll full kontroll på under en oerhört svår period i livet då min ena dotter råkade ut för ett övergrepp. Jag föll samman under lång tid och tappade en del, bl a också tider m m. Ursäkta mig så fruktansvärt mycket för det, skattebetalare!
Mitt tålamod är slut på alla anklagelser, jag tar inte mer nu.
Slutligen, jag älskar mina barn vad som än sägs, jag kämpar varje dag för att de skall få vad de behöver, jag har gjort allt vad som står i min makt för att förbättra livssituationen för oss – ändå duger det inte och då lyssnar jag inte mera. Jag har ändrat min person utifrån vad som rykten sagt mig, ingen har kommit direkt till mig och klagat så det har varit oerhört svårt att ändra sig utifrån egna aspekter och tankar om vad de eventuellt anser. Jag har bytt ner mig i bostad för att klara utgifterna och sökt mig tillbaka in till stan för att lättare få jobb utan resor och nya kostnader. Men när kroppen säger ifrån kan man inget mera göra. Jag är helt enkelt slutkörd i muskler och nacke/rygg trots stor viktnedgång och detta får allmänheten acceptera. Även jag har betalat skatt hela mitt liv och varit verksam och arbetat tidigare. Ingen annan i min släkt har utnyttjat socialbidragssystemet så jag tror vår kvot ligger ganska bra till iallafall.
Till Er duktiga svartlistare,
Försök acceptera att jag inte är samma person längre, försök inte provocera fram det gamla för att på nytt påstå en massa lögner. Jag har tidigare gått ut hårt via nätet, och privat för att jag ansett mig orättvist behandlad.
Jag antar att även jag om jag gjort ett fel som jag inte vet om har rätt att få känna till detta och korrigera det, men utan vetskap och endast fantasier kan man inget göra åt saken. Jag förstår bara inte vad det skulle vara mer än att jag hade en skuld som nu är betald. Varför tror man saker om mig/oss, varför ringer man inte mig för korrekta uppgifter? Varför säger ingen något till mig personligen?
Det verkar vara svårt i Sverige att få vara den man är, jag har förbättrat mig och ändrat mig men det duger inte iallafall så här finns minsann inga andra chanser och vad ska man göra då?.
Ge folk en chans och för Guds skull sluta sprid lögner.
Siv B
